Det händer alltid något struligt när jag och maken är ute på våra resor, när vi var i Turkiet tex och jag var gravid med yngste sonen var det på håret att jag fick komma med hem. Efter att mannen hade skrivit under otaliga papper att inget var deras fel om det blev en liten turk fick vi åka hem. Så blev jag inte förvånad även denna gång att krångel uppstod dock då av lite banalare sort. allt är ju ändå relativt.

 

Strax innan jul var vi på Teneriffa, vi bodde fint på sjätte våning med utsikt över havet och strandpromenaden. Där satt vi varje morgon och tittade på alla hurtbullar som var ute och sprang för glatta livet. Och det kändes helt ok att få vara åskådare eftersom ni redan vet att det inte är min melodi att slita asfalt med löparskor.

 

I alla fall så var det sista dagen på stranden vi hade gjort rediga baguetter fyllda med diverse goda saker och till det varsin öl. Vårt sällskap som vi hade lärt känna under veckan hade också inmundigat diverse goda saker. Allt vi åt och drack lade vi i vår skräppåse duktiga som vi är inget sölande här inte. När dagen led mot sitt slut var det dags att packa väskorna. Jag hade tidigare ringt vår dotter på eftermiddagen och inte fått något svar och sen bett maken titta på telefonen så att jag hade stängt av riktigt. Ja jag veet jag är inget proffs på mobiler. Han tittar på telefonen och slänger sen sonika ner den i väskan tjoff. Vi tänker inte mer på det utan när vi packat ihop våra pinaler sagt hej då till vännerna går vi hemåt .Kompisarna tar soppåsen och knyter ihop den och går åt andra hållet.

 

Väl hemma börjar vi packa upp badkläder och handdukar maken säger då var är telefonen?

-Det vet inte jag, den ligger väl i väskan svarar jag lite irriterat ser jag ut som ett orakel eller?

Maken rumstrerar runt  i väskan allt mer frenetiskt och med ett vilt uttryck i sitt ansikte utbrister han "den är inte här"!!

Fort börjar hjärnkontoret nu att rulla (jo det fungerar faktiskt ibland) hade någon stulit telefonen? Kunde den ha ramlat ur väskan när vi packade den?. Plötsligt tittar vi på varandra och jag säger soppåsen den kan väl inte ha ramlat ner i soppåsen?. Klart den har säger maken vi tittar på klockan, nu är det bråttom stranden stänger klockan halv sex den var tjugo över fem nu. Snabba ryck vi rusar ut nerför alla trapporna (många är dom! jag åker inte hiss, mer om det en annan gång) Och börja springa, släng er i väggen alla morgonjoggare för här kommer familjen Levstam iklädda foppatofflor och smidiga som gaseller på savannen rusar vi fram gatan ner till stranden. Med en hjärtfrekvens på 200 slirar vi in på stranden och ser badvakten precis knäppa igen sin ryggsäck redo för att gå hem

 

-Hello  viftar och skriker jag och försöker samtidigt låta bli att flåsa som en bälg högröd i ansiktet och håret på ände. Hello can you help us please?

Snabbt förklarar vi vad som hänt och frågar om han vill hjälpa oss med att ringa på sin telefon så att vi kan höra om det ringer i någon soptunna? Snäll som han här gör han det han vågar väl inget annat kan jag tro och vi börjar den stora telefonjakten.

Vi börjar springa omkring och lyssnar ner i alla de olika soptunnorna. Man kunde se på de stackars spanjorer som fortfarande var kvar att de tänkte att nu har det då slagit slint i de stackars turisternas huvud.

Då! då hör jag det, där ropar jag det ringer där borta vi rusar dit och jag störtdyker ner i tunnan halar upp vår soppåse nu inte lika fräsch som i morse och sliter upp den. Längst ner bland ,fimpar burkar och flaskor ligger den!!

Vi tackar översvallande badvakten och tar med oss vår dyrgrip hem dock på en armslängd ifrån oss för den stinker. Väl hemma torkar maken ren den och kollar om något fungerar. Jag beslutar mig för att ringa hem till dottern igen. Vi pratas vid och efter en stund säger jag men vad du låter konstigt det låter som om du satt i en burk och ljudet är så högt.

-En stor suck från henne men mamma: har du glömt att stänga av högtalaren.