Mina två stora intressen här i livet är litteratur och sång/musik jag är alltså ingen träningsmänniska. Jag älskar att vara ute med GrisaGrace min underbara Irländska Setter på promenad men där går sen gränsen. Visst är det härligt att ta en långpromenad särskilt om det är fint väder. Känna dofter höra fåglar och bara fyllas av ett inre lugn. Kanske om man har tur få se rådjuren komma framskuttande nere vid ängen där vi bor. Gud vad det här blev lyriskt då! jaja vad jag vill komma fram till är att jag har inte fått den där "kicken"  som alla som hoppar och skuttar pratar om.

 

Jag har arbetskamrater som är lyriska när de kommer tillbaka från ett extra hårt pass och frågar mig ständigt : men ska du inte börja du oxå? Ja så nu har jag gjort det jag har köpt årskort i Tvååkers gymnastikförening yes!! eller not.

 

Jag har verkligen försökt, vi har underbara entusiastiska ledare som är som fyrverkerier där framme och peppar oss, Så all kärlek till dem men det är inte dem det är fel på  det är mig.Den första kvarten är det ok, jag skuttar omkring tänker " jo men det här är ju ganska ok" men sen börjar det: Var är den friska goa luften? fågelsången har bytts ut mot någon häftig dunkadunk i några decibel högre än vad mina stackars öron orkar med. Och några rådjur ser jag inte skutta omkring förutom några då graciösa med gympare bredvid mig.

 

När vi äntligen får lägga oss ner och göra situps går mina tankar efter att ha sett på klockan om den har rört på sig sen jag senast tittade på den, typ en minut sedan. Och jag börjar fundera på vad jag ska äta när jag kommer hem.

Många goda förslag kommer fram inför min inre syn och jag känner en viss frustration när jag måste vända på mig för att göra armhävningar mitt i min goda pastarätt med en härlig sallad till.

 

Och så äntligen tiden är ute, jag samlar ihop mina pinaler linkar iväg ut och kör hem med flygande fläng, för nu är det bråttom. Fixar till min mat tar fram min senaste bok, tänder några ljus kryper upp i min favoritstol där både jag och grisagrace får plats. Jo det går om jag sitter lite med särade ben så hon får plats mitt imellan och känner mig som tjuren Färdinand när jag får sticka ner näsan i boken och bara stiga in in historiens berättelse. Inte under en korkek men väl i fåtöljen med bästa grisen och det är livskvalite det!