Det händer då och då att någon ber mig skriva en dikt ett rim eller rent av en sångtext. Och kan jag så gör jag det gärna, jag hade aldrig skrivit en dikt eller ens knappt läst en innan jag blev sjuk i cancer. För att få utlopp för min ångest sorg och ilska blev skrivandet min ventil. Dagbok hade jag skrivit sen jag var 9 år gammal men ingen poesi alls. Och det blev en hel del dikter och jag upptäckte att jag tyckte om den formen av prosa. Och för några år sedan kom en arbetskamrat och frågade om vi inte skulle slå oss samman och göra en bok. Han är fotograf på sin fritid och jo jag tyckte det skulle vara riktigt roligt att göra det tillsammans. Sagt och gjort det blev en diktsamling med hans fina bilder till. Och vi gjorde några stycken till våra nära och kära.

 

Sen har det rullat på och nu har jag ju då blivit med blogg, vad vill jag ha sagt med det här då? undrar ni säkert. Ja kanske är det inte försent att pröva på något som man aldrig gjort förut. Det behöver ju inte bli under kanske så dramatiska former som att bli sjuk. Utan att det händer något annat speciellt i livet, som att adoptera ett barn kanske  eller börja med något helt nytt arbete you name it. Så därför vill jag avsluta med en dikt som jag skrev till en speciell vän som har det tufft många gånger men alltid har det varmaste hjärtat för andra. Vilket får mig att känna en stor beundran för henne.

 

Olikheter

 

Vad som är självklart

för dig

är en utmaning

för mig

Vad som är naturlig

för dig

är ett målsnöre

för mig

Så olika våra vägar

egentligen kan va

du tar flera steg

i taget

och jag tar dag för dag

 

Aggie