Glad Midsommar på er! hoppas ni får en härlig dag tillsammans i sommarens tecken. Själv jobbar jag som vanligt det blir nu den nionde gången. Som tur är har man ju inga småbarn längre så det är helt ok att gå och jobba. För oss som arbetar obekväma tider blir det till slut en vana, jag tror att det mer är de som man lämnar hemma som har ont av det. När man väl är på jobbet tänker man knappt på om det är midsommar eller julafton. Det är en dag på jobbet helt enkelt.

 

Men förr när man var yngre var det ju en helt annan sak, då var ju midsommar årets höjdpunkt. Jag minns när jag var fjorton och jag och min pojkvän skulle fira midsommar vid Skärsjön med några kompisar. Jag var den enda i gänget som inte hade mopeden så det blev till att cykla, ja om jag ska vara ärlig så hajkade man ju på den tiden ganska friskt så, så mycket cykling var det ju inte. I varje fall hade vi packat picknick korg det var grillad kyckling (som var riktigt exotiskt på den tiden), potatissallad och cider. Lite annan dryck till de andra och några filtar och tält. Dessutom skulle vi paddla kanot. Det var en upplevelse som hette duga och det är den enda och sista gången jag har gjort det.

 

Mina föräldrar var väl så där glada åt att jag skulle iväg, inte för att de misstrodde mig eller mina kamrater utan för att jag är otroligt allergisk. Mamma tyckte vi gott kunde bli hemma

-Du vet ju Aggie hur allergisk du är hur ska du kunna vara där med allt gräs och alla blommor, du kommer att bli jätteallergisk

-Meen det är ingen fara jag har ju mediciner med mig det ordnar sig.

Sagt och gjort vi cyklade, hajkade och körde moped upp här skulle firas midsommar. Och vi hade så roligt det var en kanon allergisommarkväll, naturen stod i full blom och det gjorde även Aggies näsa och ögon. Men kär som man var ville man ju inte vara annorlunda än de andra så jag kämpade på. Vi satt på bryggan sent på kvällen med våra filtar över ryggarna och bara hade det underbart. Sent på natten tumlade vi in i våra tält och somnade som små grisar.

 

Det var en mycket snorig och svårandad gris som vaknade någon timma senare om man säger så. Ögonen var helt igensvullna och näsan helt igentäppt, men det värsta var att jag knappt kunde andas. Jag försökte väcka min pojkvän som inte alls var med på noterna

-Åh det går väl över tyckte han och vände sig om

 

Tårarna och paniken var inte långt borta nu och jag ville hem, hem till mamma och pappa för nu var det svårt att andas. Till slut var det en utav de andra killarna som vaknade och sa att han skulle följa mig hem, problemet var ju att de andra hade druckit och han kunde inte köra sin moped. Nu var goda råd dyra, så han sa- ja men då får jag väl skjutsa dig på din cykel. Och det gjorde han, vi kom väl halvvägs när det plötsligt började bli vingligt. Hoppa av Aggie vi har fått punktering!!

 

Nä det är inte sant stönade jag men det var det, så där stod vi halv fyra på morgonen med punka på cykeln, igensvullna ögon och bara tittade håglöst på situationen.

Jaha det får bli till att gå säger kompisen och det gjorde vi. Vi gick och vi släpade på cykeln och aldrig har jag varit så glad över att se huset på Skräddaregatan som då.

Det bästa med mina föräldrar är att de aldrig använt sig av: vad var det jag sa utan de hjälpte mig med de mediciner som behövdes och för en stund när allt hade börjat lägga sig så var det ganska mysigt att vara en liten Aggie igen och bli ompysslad.

Hur det gick med pojkvännen? Ja det är en helt annan historia:)

 

Så alla ni andra som vill drömma sött plocka sju sorters blommor och dröm vackra drömmar. Själv får det bli en knippe morötter eller något annat trevligt.

Ha det!